GRODDEN

JOHAN FORSMAN & JOHAN RÖDSTRÖM (2012)

INFORMATION

Under en tid har vi undersökt förskolan som plats och struktur, och med förskolan Grodden som utgångspunkt beger vi oss nu på en resa genom förskolans ritualer och rutiner. Vi låter barnens lekar, sedda inifrån, ta oss på en gemensam utflykt, iklädda varma överlevnadsdräkter, in i slottsskogens nattliga mörker. Verklighetens ordningar förskjuts och skapar ingångar till en annan erfarenhet av staden. Spelas för vuxna.

Koncept/Genomförande: Johan Forsman & Johan Rödström

Komposition: Tomas Björkdal

Kostym: Åsa V. Börjesson van Heijster

Medverkande:

Joachim Axelsson, Fredrika Byman-Moberg, Hjördis Davidsson, Charlotta Grimfjord-Cederblad, Olle Huge, Ellen Lindhagen, Erik Radix, Alva Rödström, Jenny Svärdsäter.

Producent: Jenny Svärdsäter

PROGRAM

”Lek är ordning”.  Johan Huizinga: Homo Ludens

I boken Homo Ludens tänker sig lekteoretikern Johan Huizinga att det bakom all social organisering – religioner, akademier, sport och civilisationer – finns en utgångspunkt i vår intuitiva förmåga och lust till lek.  Det är inte leken som gör oss till människor; men genom leken, som vi delar med djuren, föds de strukturer som gör det sociala livet möjligt.

Barnen glider ofta in och ut ur olika fiktiva lekvärldar. Genom leken producerar de hela tiden nya ordningar över de gamla, och allteftersom barnen intuitivt följer, omprövar eller förkastar lekens regler aktualiserar de den grundläggande politiska idén att det befintliga alltid kan vara något annat. Ett möjligt sätt att se föreställningen Grodden är som ett personligt tanke-utrymme för denna vår sociala samvaros ständiga produktion och omprövning av rutiner, maktrelationer och normer – oavsett om vi, inom ramen för förskolan, närmar oss dessa processer som lekar, minnen eller politik.

För ett år sedan (för ett annat verk) intervjuade vi konstnären Jan Håfström: i intervjun berättar han om sin barndom och en längtan bort till i olika fiktionsvärldar. Han säger att “det börjar mycket tidigt; med en osäkerhet på vilken verklighet det egentligen är som är den riktiga.” Jag förstår det som att denna osäkerhet, eller snarare bejakandet av detta glidande glapp mellan verklighet och tanke, ger oss ett handlingsutrymme och ett verktyg för att ompröva, upplösa och skapa nya ordningar/fiktioner.

Om lek är ordning, och om social ordning i någon mening bygger på lek, så har också en lekande process som föreställningen Grodden sina regler:

1: Vi arbetar utifrån förskolans befintliga inredning och material. Snarare än att addera scenografi, handlar det om att rikta blickar och öppna tankefält och associationer kring det befintliga. Hur kan vi använda det som redan finns? Med detta frågar vi oss; kan vi se teatern som något annat än en maskin för representation? Kan teatern istället bli ett verktyg för att bearbeta, använda och låsa upp vår omvärld; ett verktyg för att skapa nya erfarenheter och situationer?

2: Rummet är ingen fast form, utan en process av möjligheter, motstånd, sammanträffanden och förhoppningar. I varje till synes anspråkslöst rum finns dolda betydelser och minnen, speglingar och konsekvenser av skeenden omkring oss. Det lilla finns det stora, i det fula det vackra. Varje oansenlig yta är en ingång till en annan erfarenhet av världen omkring oss.

3: Om det rumsliga undersökandet tar berättelsens/pjäsens plats i föreställningen, är besökarens minne och medvetande föreställningens egentliga spelplats. Det handlar om att undersöka tankerum där det vi inte visste kunde tänkas plötsligt kan röja sin existens inom oss; som en andning, en dröm eller en plötslig instabil jag-löshet.

4: Det finns alltid punkter där den makro-politiska ordningen möter det singulära, det oregerliga, ordlösa och oformliga. Detta är också anpassningens punkter, ofta sammanfallande med de högst olika platser där vi människor lever våra liv. Vi är intresserade processerna som pågår längs dessa gränslinjer: I det här fallet att se på förskolan som institution och funktion, och där se systemets kontaktyta med varje unikt barn. Att peka på dessa zoner, ofta lågt betalda jobb i lågstatus-rum, är också att värdera det mänskliga i det systematiska.

5. Alla regler kan förkastas.

/Johan Forsman