SOVER DU?

Frida Sandström

Framför bioduken transformeras personer till en publik.[1] Medvetandet går i motsats riktning det uppvaknande som upplysningsidealen förespråkade, och förstörs. Den franske filosofen Bernard Steigler kallar det för den industriella psykomaktens destruktion av medvetandet; det negativas eller det värstas dynamik som systematiskt privilegierar den extrema kortsiktigheten och de (psykiska, sociala, börsbetingade, etc.) kortslutningar som blir resultatet[2]. Långsiktig investering slås ut av kortsiktig spekulation. Detsamma gäller sömnen:

Jag har ärvt en förmåga från min morfar (tror jag) att ta power naps på 20 minuter mitt på dagen, eller lite när det känns som att det behövs. Jag har kollat med mig själv hur korta naps jag kan ta. Nedre gränsen är ungefär fem minuter. Då hinner jag gå ned i riktig djupsömn och vaknar upp ganska yrvaken. Känslan är att jag varit borta mycket längre. De här korta tupplurarna tycks ge mig kraft som motsvarar ett par-tre timmars nattsömn, mycket trevligt! På natten sover jag nästan alltid stenhårt, ganska korta pass, ca fem-sex timmar[3].

Zappandets tidsålder kallas för ett globalt uppmärksamhetsunderskott som sträcker sig längre än den forskning som kopplar samman barns TV-tittande med de antisociala beteenden som rubriceras med bokstavskombinationer såsom ADD; Attention Defict Disorder. Men barnet framför Tv:n, eller kanske ännu oftare, med en platta i sin famn, går enligt Steigler inte att särskilja från den frilansande eller skiftarbetande förälder som har stuckit åt barnet plattan för att kunna avsluta ett samtal och samtidigt laga mat. Dessa psykoteknologiska distraktionsmoment, även kallat multi tasking menar Steigler är ett kognitivt överflödssyndrom. På och av har blivit stand by och i ett samhälle av oavbruten aktivitet transformeras en tidigare rytm till ett oavbrutet brus. Taktslag av dag och natt, skymning och gryning är nu blandade i ett brus där varken den abonnerande konsumenten eller väktaren i Foucaults kontrollsamhälle sover. Att falla i sömn och att vakna är likt marschtrummans tvåtakt de återstående anslagen till differentiering, menar den ryske filosofen Alexi Penzin[4]. Han fokuserar särskilt på uppvaknandet och dess metaforiska betydelse:

Sömnen fungerar också som en metafor för politisk sömnighet, som      människor ”vaknar upp” från.

Detta sociala uppvaknande härleder Penzin till samma möjligen totalitära logos – förnuftet – som Platon menade saknas hos den sovande människan. Den med Platon samtide Aristoteles kopplade i stället sömnen till bios, det vill säga livet. Måhända syftade han till drömmen som känslolivets kulmen, men det går även att läsa bios konkret; att sömnen, alltså vilan, ger utrymme för det levande.

Detta bios, som inte sällan likställs med kropp i fysisk aktivitet genomgår en omställning till den icke-rörelse som stillaliggandet innebär. för det är inte för inte som orden ”att dö” ersätts med ”att somna in”:  

I sömnen når vi en punkt, där musklerna snabbt slappnar av helt. Vår hjärna (…) tolkar denna plötsliga avslappning som en varningssignal, om att kroppen faller. Hjärnan sänder därför besked till armar och ben att de skall sträckas ut för att finna fäste. Denna teori förklarar varför vi ofta får känslan av att falla, när vi vaknar med ett ryck. Känslan av att man faller ut över en kant är inte någon dröm, för man sover ju faktiskt inte ännu[5].

En passage av extatiska ryck, fysiska utmatningars sista darrningar, eller dödsryck. Kanske den smäll som följer på en till hälften närvarande hyperaktivitet som når sin gräns – att gå in i väggen. Denna fysiska och stundom medvetna erfarenhet av insomnande beskriver den tyske filosofen Walter Benjamin inte som en sista takt, utan i stället som den sista märkbara tröskeln i ett alltmer flödande samhälle. Även denna metaforen kan läsas både i sin konkreta mening som övergång från ett tillstånd till ett annat, liksom den kan härledas till en kognitiv passage. För enligt Benjamin är det först när vi sover som vi erfar vad vi har upplevt under dagen. Att det är här som vi egentligen tillskansar oss erfarenheter att återkoppla till nästkommande dag, när vi svarar på frågan ”Har du sovit gott?”.

Så, i ett taktlöst och tröskelbefriat samhälle ersätts vad litteraturprofessorn Katherine Hayles kallar för deep attention av hyper attention[6]. Hon menar att människans nervsystem är skapat för att anpassas efter sin omgivning. Hjärnan är med andra ord plastisk, föränderlig:

Det parasympatiska och det sympatiska nervsystemet utgör tillsammans det autonoma, icke-viljestyrda nervsystemet. Förenklat kan det sägas att parasympatiska nervsystemet aktiveras när kroppen är i vila, och inte stressad. Det sympatiska aktiveras i sin tur i situationer där människan blir utsatt för psykisk eller fysisk stress. Då aktiveras flykt- och kampresponser och förbereder kroppen för fysisk aktivitet. Även koncentrationsförmågan skärps här. Detta system är gjort för att fungera under en kort stund, efter vilket kroppen måste vila.[7] Om vilan uteblir uppstår kamp- och flyktreaktioner såsom rastlöshet, irritation, rädsla och minnessvårigheter. Långvarig stress kan också leda till ”spela död”-reaktioner, där en känsla av handlingsförlamning följer på känslan av att allting är övermäktigt att utföra. Hit hör begreppet utbrändhet, som heller inte sällan till just högstressarbete; hyper activity.

”There is no rest for any individual, including human beings”[8]

Så skrev författaren Arthur Schopenhauer i en essä redan 1819, och mycket riktigt slutar hjärtat aldrig att slå förrän vi dör. Men, går det egentligen att säga att vi alltid är aktiva bara för att kroppen är igång? Nej, dessa icke-viljestyrda rörelser i den levande kroppen, såsom stegens motorik eller ögats blinkningar, går snarare att vid en flanörens utspridda uppmärksamhet under en promenad. Att gå är, skriver Bernard Stiegler[9], en organisk relation till andningen och hjärtslag. Han kallar det för en psykomotorisk organisering; en självteknik. Kroppen, liksom en gunga är i konstant rörelse, fast i vila. Liksom TV:n, på stand by pause. Således kan även progression innebära stiltje, liksom en mängd ord kan vara tomma och kanske tysta. Och det är inte för inte som många vaggar sina barn till sömns.

Att vi är helt avslappnade tror man beror på att vi inte ska göra oss illa i sömnen. Om vi drömmer häftigt är det viktigt att kroppen inte reagerar på händelserna i drömmen[10].

Avkopplandet, på soffan eller i samhället, kan enligt kritikern och litteraturvetaren Jesper Olsson ses som ett utslag av egoism eller rädsla, såväl som en rituell passage till något annat och bättre. Men, skriver han, den kan också ses som en politisk akt genom vägran att delta. Att helt enkelt stanna kvar i sängen.


[1] Bernard Stiegler: Prendre Soin (1. De la jeunesse et des générations) Utdrag i svensk översättning av Jonas J. Magnusson, OEI #58/12

[2] Ibid

[3] Jon Liinasson om att sova

[4] Alexei Penzin, Rex Exsomnis: Sömn och subjektivitet i den apatiska moderniteten – anteckningar och citat ur ett pågående bokprojekt, i svensk översättning av Jonas J Magnusson, OEI #58/12

[5] Varför rycker jag till när jag ska somna?, Anna Sandström, Forskning och framsteg #1/10

[6] Hyper and Deep Attention: The Generational Divide in Cognitive Modes, Profession 2007, i svensk översättning av Anders Karlin, OEI #58/12

[7] Karolinska institutets vårdguide, http://www.folkhalsoguiden.se/upload/Arbetsliv/Arbetsliv%20-%20infomaterial/Stress%20i%20arbetet.pdf

[8] Världen som vilja och föreställning, Arthur Schopenhauer, 1819

[9]Bernard Stiegler: Prendre Soin (1. De la jeunesse et des générations) Utdrag i svensk översättning av Jonas J. Magnusson, OEI #58/12

[10] Varför rycker jag till när jag ska somna?, Anna Sandström, Forskning och framsteg #1/10

X
X