INFORMATION

JOHAN FORSMAN & JOHAN RÖDSTRÖM

18 + 19/5

SKOGEN

Vi låter restaurang Kinesiska Muren bli vår portal till en av stadens osynliga berättelser. Genom att träda in i rummet rör vi oss från stadsrummets anonymitet ner i det specifika och personliga. I en buss tar vi oss sedan ut mot skogen; från det fysiska och fasta, till en plats där stadens arkitektur och vi själva för ett ögonblick svävar fritt.

 

GLOSSARY

Arkitektur

Spegelbild

Utflykt

Hörlurar

Berättelser

1959

4 små rätter

Kina

Göteborg

Skeppsbron

Förvandlingar

Take away

Hemliga portaler

Översättningar

CREDITS

Koncept: Johan Forsman & Johan Rödström
Berättelse: Jimmi Liu
Ljud/komposition: Tomas Björkdal
Byggnation: Råger Johansson, Per-Anders Karlsson & Minna Karlsson
Grafisk form: Frida Sandström
Producent: Anders T Carlsson
Administration: Pia Nordin
Producerat av Skogen i samarbete med Weld.
Presenteras i samarbete med Göteborgs Dans & Teater Festival och med stöd av Göteborgs Stad samt Kulturrådet.
Tack till: Restaurang Kinesiska Muren, Tommi Jönsson/Rundfunk, YuSie Rundkvist Chou, Stanley Wong och Lotta Melin.

REVIEW

Nödvändig, välgörande och tankeväckande provokation

ur Tidningen Kulturen

Hur påverkar främmande element den vardag vi känner oss så hemma i att vi knappt ens märker dess existens? Hur påverkar det människor att vara sådana främmande element i andra människors vardagsmiljö? Vad är det egentligen att känna sig hemma och hur mycket kan hemma förändras innan det blir något annat, vi några andra?

I Kinesiska muren fortsätter scenkonstkollektivet Skogen att utforska den stora berättelsen om Göteborgs, och Sveriges, historia genom att punktmarkera specifika byggnader i stadsmiljön. Förut har de bland annat skapat ett verk utifrån stadens sjömanskyrka. Denna gång är det Kinesiska muren, en nedgången kinakrog i anslutning till det lika nedgångna hamnområdet som fungerar som utgångspunkt för en resa som går både genom tid och rum. Vi som medverkar i verket samlas en bit ifrån restaurangen, vid minnesplatsen över de sjömän som dog under andra världskriget. ”Havet är stor, evigt och stort” står det på minnesplaketten, och på en gång börjar en kontext för föreställningen ringas in. Det handlar om Göteborg och Sverige som en öppning mot något annat, som en port mot en enorm mängd främmande världar, världar som liksom havet flyter in i vårt universum och både utmanar och utmanas, förändrar och förändras.

Alla medverkande utrustas med hörlurar, där ljudfragment blandas med berättelsen om Kinesiska muren och mannen som öppnade denna Sveriges äldsta kinarestaurang 1959. Mannen som föddes i Kina men som plötsligt fann sig själv i Göteborg, som ägare av en krog som serverade konstig mat som folk inte vågade smaka på. Ljudverket minner om den sortens historiearkiv som man ibland kan hitta på dammiga hyllor i länsmuséer, men får en oväntad bärkraft då vi samtidigt som vi hör berättelsen om restaurangen kommer fram till den och sätter oss att betrakta den både på ut- och insidan. Betrakta detta element som numera smälter in i stadsbilden men som för inte så länge sedan var otroligt främmande. Efter att ha betraktat och upplevt Kinesiska muren som ett främmande element fortsätter resan ut i skogen, där vi ledda av en guide vandrar tills vi finner en upprepning av samma scen. Plötsligt uppenbarar sig en kopia av Kinesiska murens struktur, nu byggd i plaströr och snöre, mitt i skogen. Vi sätter oss än en gång och betraktar. I och med detta byte av miljö har det dock hänt något – om vi förut var en naturlig del av den naturliga hemmamiljön som betraktade ett främmande element är rollerna nu ombytta. Det är vi som är det främmande elementet i skogen. Det är vi som inte passar in.

Precis som de flesta av Skogens föreställningar är Kinesiska muren ett verk som lyckas öppna upp för en oerhört viktig politisk diskussion, denna gång frågan om vad det egentligen innebär att vara ett främmande element. Detta sker utan pekpinnar, utan paketerade svar eller ens färdigformulerade frågor. Genom verket visar man helt enkelt på en politisk problematik värd att ta i beaktande. Vad varje medlem av publiken gör med denna möjlighet är helt upp till en själv. Det är en politisk konst som utgår från upplevelsen snarare än intellektet, och så lyckas förbli djupt respektfull både gentemot de frågor man tar upp och den publik man möter. Verket präglas också av en djup respekt och lyhördhet gentemot de miljöer och människor man utforskar. Kinesiska muren är oerhört långsam och stillsam, tankarna har gott om tid att sjunka in och varje ord i den förinspelade berättelsen tillåts utrymme och plats. Stillheten är så ovan att den hamnar på gränsen till det provocerande. Det är dock en provokation som, liksom hela föreställningen, är både nödvändig, välgörande och tankeväckande.

Matilda Amundsen Bergström