ESSÄ

OMPRÖVNING:

FUNDERINGAR KRING EN OMTUMLANDE FÖRESTÄLLNING

 

Dialogen med det förflutna, med traditionen, med de nedärvda kunskaperna är en väsentlig del av all form av konstutövning. Att använda det man lärt sig men på ett genomgripande vis, att ifrågasätta det man tror sig veta, att utsätta de inövade rörelserna och tankemönstren för riskögonblick. Det är i kroppsförnimmelserna det avgörs, i känsligheten för de minimala förskjutningar som äger rum, i moment som stycks snarlika varandra. Samma sak om och om igen och ändå aldrig riktigt samma.

Jag vet vad det är som sätter igång mig på det här sättet: den geniala användningen av allegrettosatsen från Beethovens sjunde symfoni, i Anna Kochs dansföreställning Omprövning på Skogen. Musiken spelad på sällsamt svag ljudnivå, knappt hörbar, så att all Beethovenretorik går förlorad. En bibehållen återhållsamhet i stället för de förväntade stegringarna. En vid-sidan-av-Beethoven, full av hål och mellanrum. Kvar är egentligen bara minnena av stycket och en sorts skelettstruktur, men det räcker för att förflyttas tillbaka till övningarna vid pianot, musiken som måste begripas som fingersättningar, tyngdpunkter som förflyttas mellan olika delar av händerna, armarna och resten av kroppen, rörelser vid sidan av andra rörelser.

Roland Barthes skriver om detta i sin Schumann-essä ”Rasch”, om den förändring av musikens betydelser som inträffar när man själv sitter vid pianot och upplever klangernas inneboende spänningar, genom händerna och ut i kroppen. Barthes nämner bland annat anvisningen quasi parlando i en av Beethovens Bagateller, ”nästan talat”. Barthes beskriver den kropp som är på väg att säga något men ännu inte gjort det och hur detta tillstånd senare kommer att prägla mycket av Schumanns musik. Man kan, inte minst som amatörmusiker, spela passagerna hur långsamt som helst och återvända till motiven gång efter gång, för att förstå hur detaljerna hänger ihop men också hur kroppen svarar mot signalerna.

Denna musik ”på väg att säga något” är just den som hörs i föreställningen på Skogen, så fenomentalt framförd av Anna-Mi Fredriksson, en klassisk balettdansare som tidigare arbetat fem år vid The English National Ballet i London. Man ser musikens minimala förändringar i kroppens enskilda rörelser. Axlar, ryggtavla, fingrar, armbågar, knän. Man hör förskjutningarna när själva ansträngningen att utföra de olika momenten blir sina egna kroppsrytmer, och det finns något hypnotiserande i de upprepade, enkla handlingarna. Det är nästan ingenting som händer, och ändå blir man varse den myriad av detaljer som får kroppen att sitta ihop och bilda en kongruent helhet.

På så vis uppstår en helt annan Beethoven, nära den kroppslyssnande musik som gått förlorad när den klassiska traditionen gått från att vara skapande, omskakande och föränderlig konst till att bli representativ, behärskad och bekräftande kultur. Det som utspelas under Anna Kochs föreställning, som också använder sig av Eliane Radigues minimalistiska elektronmusik och Gil Scott-Herons soulsång ”Or Down You Fall”, samt i en intensiv passage, koreografin till Tjajkovskijs Svansjön kopplad med rörelsemönster från en Occupy Wall Street-demonstration (men i denna del av föreställningen ingen som helst musik), är att också betraktaren/lyssnaren hamnar i en position av omprövning. Det sägs verkligen mycket, men just på Barthes quasi parlando-vis: som en poetisk förståelse av kroppens plats i rummet, en känslighet för det som förändras, för tyngdpunkternas förskjutningar. Resultatet är en avskalad skönhet, ett skärpt lyssnande, en vakenhet för det som sjunger genom den egna kroppen.

 

Magnus Haglund

Författare och kulturskribent

[ ] : TEXT

Please, Close your eyes.

 

Welcome

To the body

The physical body is contrasted with abstract objects such as mental

objects,

which exist in the mental world,

and mathematical objects.

Other examples that are not physical bodies are emotions,

the concept of “justice”,

a feeling of hatred,

or the number “3”.

 

The physical body is a mental object, but still has extension in the space of a visual field.

Space is simultaneously

– an entity itself,

– a relationship between entities,

– and part of a conceptual framework.

The concept of space is considered to be of fundamental importance to

an understanding of the physical universe.

 

You are now in your mental body.

How does it feel to be inside the mental body?

This body, this room, is a distinguishable space within a structure. It is separated from

its exterior areas by an exterior wall.

You are now interior to this room

This room is simultaneously a body.

The body is a collection of masses perceived as one.

It is composed of a collection of smaller physical bodies, such as heart,

arm, nail or cell.

Even if the body consist of numerous different parts and pieces,

it can simultaneously consist as one.

You are now inside the body.

PROGRAM

(  ) – [Space within Brackets]: Cicilia af Dalmatinerhjärta

Omprövning: Anna Koch & Anna-Mi Fredriksson

Ett program med två verk där konstens rum och dess ordningar med subtila medel verkar upplösas och förskjutas. Med lätta kontextuella vridningar blottläggs rummets fiktiva lager och våra förhållningssätt osäkras; kan vi frilägga de konstnärliga koderna i Skogens black-box? Kan vi sätta koderna ur spel? Kan vi ana hur ett annat rum silar igenom springorna.