Block 1: LOOM

MINNA ELIF WENDIN

23 JAN – 4 JAN

extention 1: 22-23 maj: Jannine Rivel + Sandra Lolax

extention 2: Koreografi/Text: Publikation av Sara Hallström

GLOSSARY

En

sifting
shifting
slaying
stiring
steaming
stuffing
stiching
strolling
sorting
spearing
spooning
swimming
swirling
swaying
transforming
tripping
tracing
looming
laying
lifting
leaving
leaping
wagging
walking

Sv

streta
stappla
sträcka
stoppa
snurra
svänga
slappa
släpa
släppa
släta
sluta
skeda
skära
skjuta
skruva
sprida
spreta
skava
snava
snubbla
skutta
strutta
smeka

STATEMENT 1

En

Loom is a choreography in nine sets between the 27th of February–4th of March. Loom is paradoxical and unexpected habits. It’s discovery reveals the value of seemingly obscure forms and the time and effort needed for ephemeral discoveries.

If the world is transformed into a flat-out fiction, how will it affect our imagination and our way of producing reality or culture? Maybe it’s not reality that surpasses the imagination, but imagination turning into reality and divides it.

Use your imagination, is a call in situations where we do not know what to do. We refer specifically to guide us on the basis of imagination, as an ability to orient ourselves by something more than the surroundings, as when we imagine a trip before we leave.

The key principal to this work is a physical exploration (The Phrase ), where the direction of practice is to depart from the metaphorical as experience. It will work towards an intention and an understanding that relies on expanded associative thinking, creating a set and a sequenced action where the interest lies in the shift where associations of meaning are formed.

Loom invites you for fikastund and practice of The Phrase from the 30th of January. Loom will also present local and international work reaching through out the beginning of 2013.

/Minna Wendin

Sv

Loom är en koreografi i nio set mellan den 27 februari–4 mars. Loom är paradoxala och oväntade vanor, där upptäckter avslöjar till synes obskyra former och den tid och kraft som behövs för tillfälliga upptäckter.

Om världen förvandlas till utplanad fiktion, hur påverkar det vår fantasi och vårt sätt att producera verklighet eller kultur? Kanske är det inte verkligheten som överträffar fantasin, men fantasin som blir till verklighet och delar in den.

Loom bjuder in till fikastund samt praktiserandet av The Phrase från den 30 januari. Loom kommer även att presentera lokal och internationell koreografi fram till början av 2013.

/Minna Wendin

CONTACT

Idé

Minna Elif Wendin i utveckling med Viktor Wendin och Jannine Rivel

Koreografi

Minna Elif Wendin

Dans

Jannine Rivel, Moa Matilda Sahlin, Anders Rimpi, Johan Forsman, Minna Elif Wendin

Ljus

Viktor Wendin

Scenografi

Johan Rödström

Musik

Anders Rimpi

Film

Robert Eklund

Pedagog

Moa Matilda Sahlin

Text

Johan Forsman

Koreografisk konsult

Anders Jacobson

Processutvecklare

Myriam Mazzoni

Produktion

Louise Waite

loom@skogen.pm

TEXT

TEXT skriven under The Phrase:

Fredag 27e februari 2012 (redigerad: edit III)

POSITION 0

 Det börjar redan innan vi börjar

Först handlar det om oss som observerar

Hur vi slår oss ner på våra observationsplatser

Hur våra blickar vilar över det tomma

Hur vi blir observatörer

Hur vi skapar tomrummet framför oss

 

Bland alla människor här ikväll har jag hittills

observerat ytterligare 9 professionella observatörer.

Men det finns nog fler.

Ända sedan de satte sig där, känns saker annorlunda

Dom är alla klädda i samma blåsvarta tunna överrockar med svart foder.

 

 

POSITION I

Det börjar på huk.

Jag känner något som sträcker över låren

knä

skålar

långsamt sidledes.

En slags grund skiva som faller genom medvetandet; en ordlös hinna av reflektion.

Sedan vridningen mot höger från höften, eller snarare från en punkt just över höften. Armarna som faller ut, händerna som accentuerar och driver rörelsen vidare.

I hela frasen kommer jag aldrig så nära det enkla och transparanta (medvetna?) som just här i öppningen. Det är inte på ett på ett logiskt sätt, inte som manifesterad tanke,

utan som tydliga mjuka blad eller flikar av lagrad muskelvilja som faller igenom kroppen; ett svalt framsläppande av en ännu okänd ”vilja”.

En ljus klarhet som snart blandas ut av det pågående…

Jag njuter av det här ögonblicket varje gång jag passerar. Drar ut på det.

Jag känner nervositeten släppa och ge plats för en kroppslig förväntan som dock sällan, för att inte säga aldrig, infrias.

Ändå känns det bra. Jag är nära.

Jag är viljandets första små sköra aningar.

Jag är isär-glidningarna.

Min kropp korresponderar, responderar, särskiljer sig.

Som ett träd.

POSITION II

På stället.

Stående.

Det som jag söker inuti mig är en upplevelse av ”domino”.

En upplevelse eller en punkt att vara sann emot.

Jag söker en känsla av att jag inte hittar på,

och fast jag intellektuellt har svårt att förstå vad det skulle betyda,

så tror jag ändå på det i praktiken.

Domino. Hand, handled, Halland, ihållande, hällande, regn och tillbaka till handled.

Orden som hårda träpinnar.

Handled.

(Allt lär ha sin egen intelligens.

Sägs det.

Fast utan ord)

Jag undrar över de precis utsträckta musklernas sätt att veta ”Domino”,

Finns det en associativ förmåga i kroppsdelarna?

Där under huden någonstans?

En möjlighet till ordlös association,

utan att ens vara präglad av ordet associativ.

Jag anar ändå något där, men kan inte sätta fingret på det,

Kanske är huvudet ändå mer inkopplat på den här nivån än jag vill…

Faller från sittande; gungar. Baksidan av låren tar spjärn; rörelsen hamnar…

Man hamnar…

Hamnar.

Man hamnar någonstans, finns det inte sådana kroppens hamnar? Platser som tar emot, en slags rörelsens godsterminaler… kajer att lägga till vid… (lårbaksidor, fotsulor…) ankrar i min egen rörelses slut.

Stillhet

POSITION III

Ligger lätt utvriden på golvet:

Något väcker tolkningar som känns som minnen.

Ett barn vid cykeln, nykrockad utvriden på asfalten.

En vuxen som går genom dörren och mjukt lägger handen på karmen.

Reglerna finns inte nedtecknade,

Ingen har ännu formulerat dom.

Reglarna för spelet går heller inte att överklaga.

Och längst ut i frasens utkant sitter observatörerna och jag ihop

Dom sitter som fem tår

På en fot.

Jag skriver: Jag dansar mina fingrar

Fingrarna rör sig tomma på tankar över tangentbordet

och det är inte längre samma typ av ord,

som innan tangentborden,

innan fingrarna vant sig vid sitt qwerty-landskap,

när andra muskler skötte skrivandet.

Andra kroppsdelar med andra intelligenser

Runstenarnas smartphone-mejslar var nog också statusobjekt på sin tid

Men var det någon som funderade över lagringsdirektivet då?

Stenbloggarna på gärdena

Efter tusen år i allmänheten

Stenarna, skeppssättningarna

Ordningen

I en grotta i Lascouix

Stjärnorna som man navigerade efter

De 9 positionerna.

Den stående oxen.

Vissa saker verkar återkomma

Utan att vi kan hitta något varför.

Kanske är det bara så att det enda som återstår är upprepning

POSITION IV

Uppgiften: Börja liggande, och därifrån söka ett ”uppvaknande”.

Ja, uppvaknade var det ord som kom till mig

även om det inte riktigt stämmer med min känsla

Efter tre positioner krävs ett uppvaknande. En känsla av att stiga in i en ny associationsfär för att aktivera, ladda, utmana, skapa nya perspektiv.

Jag börjar liggande och jobbar mig utåt.

Det handlar bl a om några rader ur ett förord till en bok

om Dalai Lamas som påverkar mig

Märkligt nog utan att jag kan komma ihåg vad det står i där.

Men jag utgår ifrån en andemening som verkar sitta i kroppen.

I alla fall fungerar det.

Jag vaknar och reser mig. Det känns lite nytt.

Snart framme vid position fem: det finns inga tankar längre

Position fem. det jag skriver är bara en känsla av

Sömn

Eller Snö

POSITION V

Hukar

Vad exkluderar och vad inkluderar.

jag tänker på gamla ensamma män.

Med viss värme.

POSITION VI

Det är i position sex och sju som jag möter döden.

Eller snarare precis mellan position sex och sju.

Det icke levande. Men också saker som utmattning, sprickor, uttänjdheter…

POSITION VII

Hänger

Vrider.

Glider

Snabb rörelse med benet skjuter iväg

Upp på knä, reser mig upp

I hund-position (någon i rummet fnissar, men inte åt mig, tror jag)

Jag känner igen positionen från yogan

Och förskjuter mig automatiskt ut ur det välbekanta med höften.

Sedan ut, bakåt, uppåt stående. Det känns som det tog slut där.

Ja.

Slut.

 

Vidare: Jag har passerat sjuan och rör mig upp bort mot position åtta.

Det är en knivig backe alldeles i början. Först en tvär krök så att det är svårt att hålla uppe farten, och sedan direkt en tvärknyck uppåt. Det känns i låren. Man får trycka till ordentligt för att inte helt falla ihop.

Men det är också en härlig känsla när kroppen svarar.

Det står tallar på höger sida.

En torr och gles tall-vegetation som jag annars mest associerar med Småland och Sörmland.

Det luktar lätt av barr och en slags varm bränd torrhet.

Längst upp på backen stannar jag och orienterar mig.

Det är något med höga berg och utsikt.

Något djupt och arketypiskt som väcks och stiger i mig.

Vi är ett spejande djur.

Som spejare måste man lämna orden.

Och det som orden gör med vår blick.

Det är en närvaro som är bortom förväntningar…,

Ett slags av-fokuserat, utsträckt djupseende där ögonen sveper tomt men uppmärksamt över omgivningen.

Att lämna orden är frasens kanske allra skönaste stund.

Jag stannar och njuter av utsikten och en kontakt med något större.

Jag känner en slags historisk insikt, och ett allvar. En känsla av respekt inför allt det levande som kommit före mig på den här planeten. Och inför den enorma rymd vi blickar ut i.

Allt är stilla. Världen är… som en gåtfull brunn.

Ett hav.

Jag badar gärna

Som barn var min familj varje sommar på Öland och en sommar lärde jag mig att dyka.

Det är nu samma känsla igen.

Att flyta under ytan och hålla andan, se ner på sanden som räfflats av vågorna.

Stråliknande små djur eller växter som studsar fram över bottnen.

Tystnaden som trycker sin ordlösa vattentyngd mot öronen.

Jag försvinner. Ner. Upp och andas, ner igen…

Jag dyker tills läpparna är blå och fingrarna skrumpnar.

Upp på bryggan och dra handduken tätt kring kroppen.

Inga ord.

Inga ord alls.

Saft i plastmuggar och mariekex ur bottnen på en flätad korg.

Inga ord alls

Sedan är jag framme vid position 8.

POSITION VIII

Jag tar bussen, den heter Säfflebussen och är det billigaste, om än inte det bekvämaste, alternativet att resa mellan Sveriges storstäder.

Student, hungrig, trasig tröja, pappas avlagda läderportfölj.

Framför mig ett anteckningsblock. Där skriver jag: ”Position 8”.

Det är en känsla av frihet.

Som att tågluffa.

Ett oskrivet ark.

”Position 8”

Allt är möjligt.

Position åtta drar med mig ut i världen.

Det är den enda position som i den meningen är internationell.

Rytmerna är en blandning från olika musik-kulturer och världsdelar.

Inget jag tänder på egentligen.

Men det är fin ambience i musiken, långa svepande toner och varma klanger.

Jag skulle kunna sitta på en strand i Sri Lanka och lyssna på detta om jag bara varit

Västerlänning. Position åtta gör den positonen ohållbar. I position åtta spelar jag rollen som… ja jag har mörkt hår, vit uppknäppt skjorta. Beige chinos. Det är en slags mardröm. Först är det som en blandning av teaterföreställning och maskerad. Men jag har inte valt mina kläder. Mer utsatts för dom. Sedan går jag ut. Jag är inte längre på en maskerad utan i en stad.

Den gör mig till något jag inte riktigt vet vad: men man skulle kanske kunna säga en asiatisk medelklassman. Eller arabisk. Jag har en vit mössa. Tygskor. Jag ligger i ett tält. Jag har två huvuden.

Jag ska relativt snart dö

POSITION IX

Position nio börjar som en insikt.

En banal insikt.

Om några människor jag måste ha sårat som barn.

Det är väl egentligen mer ett minne än en insikt.

Men det sätter igång någonting:

Tankar som viker över mot andra minnen, det är svårt att beskriva, men tankarna glider över hjärnan så att jag nästan kan känna dem rent fysiskt

Som kalla fallande strilar, rysningar.

Det är mest bilder.

Nästa inga ord.

Människorna är stumma. Jag med, men det är fullt av känslor, som om orden just talats…

Orden har precis sagts och sedan har bilden fryst. Känslorna sitter klistrade i tystnaden.

70talet är fyllt av sådana bleknande bilder.

Alla har utsvängda byxor.

Polokragar.

Det är svårt att förstå att det finns människor som minns detta på andra sätt.

Jag är kär i en tjej som är nästan dubbelt så gammal som mig. Hon är 11.

Jag har inte börjat skolan.

Sedan är det något som händer: position nio öppnar en fall-lucka under mina fötter, en association som bär rakt ner.

Jag är plötsligt i nuet. Jag tänker på pengar. Det är helt meningslöst, men jag tänker på pengar.

När jag ska tänka på politik ser jag ofta pengar framför mig. Mynt i högar.

Det måste vara en väldigt tidig prägling i mitt psyke. Ett barns associationer.

Pengar. Politik.

Vi har blivit konstnärer; vår kreativitet och fantasi har definierats som våra tillgångar. Men jag skulle förstås hellre ha min fantasi för mig själv.

Jag dansar. Navigerar efter nio positioner.

Några är sanna, några har jag hittat på. Fast även dessa fyller sig med sanningar. Det är faktiskt så.

POSITION X

 

Den hemliga positionen:

Utgångspunkten.

Observatörerna sitter stilla i 9 positioner.

Formade i en femuddig stjärna.

Dom andas sakta upp syret

Det tunnar ur.

Så öppnas dörren

och vi går in i ett annat rum

och dricker thé och äter scones.

/JOHAN FORSMAN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SAMTAL MEW & JR

20120515 ”…när jag tog borta alla mina grejjer och hur det kändes… ”

Tänker du på när sakerna försvann från fikarummet?

Jag kommer ihåg när allt försvann, den svarta tygkorven. Jag tycker om när du, när alla pysslade här.

Förändring, det är väl något mer personligt från min sida. Jag är inte så intresserad av förändringar. Jag är intresserad av att göra om. Jag tycker det är bra som det är. Samtidigt som det är det jag tycker om, det är ju det jag jobbar med, att skapa olika förändringar.

När det gäller det här rummet, tycker jag om att du tog över det här rummet och gjorde om det till en personlig sfär och det var ju en stor förändring vad det gäller det här rummet.
Jag är nog lite motsägelse full när det gäller det här rummet.

Dramaturgiskt var det bra att det var så mycket information och känsla i kontrast till black-boxen, där det var ganska kalt och lite information i själva rummet.

Jag tänkte på det just innan att jag skulle velat göra något annat, jag skulle tagit ditt rum och flyttat in det, när du tog bort ditt rum.

Hur tänker du då?

Jag tänker bara så.

Men hur kändes det, om du minns?

Det var jobbigt att det var borta, jag blev orolig varför du hade tatt bort det.

Vad var det som var jobbigt?

Att det kändes personligt det arbetet du hade gjort här, att du hade bjudit mycket på dig själv i det arbetet.

Vad var det som var jobbigt?

Jag kommer inte riktigt ihåg, det blir som någon slags rekonstruktion. Vad jag kan tänka mig är att stämningen inte var så bra.

Men du minns inte hur det kändes? Mer än att det var jobbigt?

Jag minns att det var jobbigt och att jag var orolig för att det var en handling som betydde någonting. Alla handlingar betyder ju någonting. Jag vill skapa helt fantastiska föreställningar och vill att alla inblandade ska må bra det är ett tydligt mål och här krockade det, och här var det någon slags krock och jag förstod inte vad det var.

Är vi klara?

Näe

Är du klar?

Jaa

Får jag fråga en fråga till?

Ja det kan du väl…

Var det något särskilt med att jag tog bort den svarta korven?

Nä det kommer jag inte ihåg faktiskt.

Men försvann känslan sen av att det var jobbigt?

Näe den fanns hela tiden, både innan och efter.

OJ, det gick inte att blev av med?

Det var något som fanns där redan innan.

Hur va det, med den jobbiga känslan?

Oroliga känslan…det var lite oroligt

På vilket sätt, går det att beskriva den?

Jag upplevde att alla sökte väldigt mycket och försökte hitta en plats i projektet. Jag upplevde ingen riktig gemenskap i, utan det var det var den gemensamma nämnaren, alla försökte hela tiden hitta sin plats.

Kan du beskriva den känslan för dig?

Då måste jag säga emot mig själv, Jag upplevde att jag var ganska lugn.

Vad tror du det berodde på?

Jag kommer inte ihåg vad du sa men något i stil med vi gör det vi gör och det är det vi gör.

Vad menar du med det?

I det kände jag mig lugn, i de materialen jag jobbade med, som då var kulorna och filtarna och rörelsen mellan de olika rummen.

Jag funderar på en sak till, det va för mig, var det ganska stort at jag kom in i en annan form av läsart, där jag kunde gå in i rörelsen och bara vara i det.

Vad menar du med det?

Som ett tillstånd, ett loomtillstånd.

Statiskt?

Näe verkligen inte. Men specifikt.

På vilket sätt?

Det kan jag inte förklara…

Vi kanske återkommer till den

Skulle du vilja kunna förklara?

Ja, nej..men beskriva

INTROTEXT

 

You do not see what comes to you And you don ́t feel nor know what ́s right in front of you

Loom 20th december 2012

EXTENTIONS

Use your imagination:

Inom ramen för LOOM extensions på Skogen presenterar curator Minna Elif Wendin koreografi som på olika sätt rör sig mellan det vi behöver känna till och det vi tror oss veta. Loom är en koreografi och rörelsepraktik som utvecklar former av aktion.

Här presenteras två solo, And I’m ready for action av Sandra Lolax och The Wood Rabbit med Jannine Rivel. And I’m ready for some action skapades i sammanhanget av Fake somatic practice på Weld i Stockholm 2011. The Wood Rabbit har premiär under festivalen.

Within the  frame of LOOM extensions at Skogen curator Minn Elif Wendin presents choreography that moves between what we need to know and what we think we know. Loom is a choreography and movement practice that develops forms of action.

Here two solo are presented: And I’m ready for action by Sandra Lolax and The Wood Rabbit by Jannine Rivel. And I’m ready for action was created by the project Fake somtic practice in Weld. The Wood Rabbit premiers at the festival.  

 

X
X